Med vetskapen om att jag i morgon är nere på ensiffriga dagar kvar till BF så kan jag säga att denna kvinnan nu är så jävla feed up på att vara gravid! Jag vill ha min lilla bebis här nu och jag vill ha tillbaka min kropp!

 

Även om jag tycker att dessa månader ändå rusat fram i en galen hastighet, så går det inte snabbt nog. Och nej jag vill faktiskt inte njuta av sista tiden innan bebis kommer just nu, vilket jag får höra jämt och ständigt. Och är det inte det så är det dessa jäkla "hej tjockis" kommentarer. Vilket också är en jävla intressant grej att säga till någon som för engång skull i sitt liv har en jävla bra anledning att vara det! Jo tack jag är väl medveten om hur jag ser ut för tillfället men jag är också mycket väl medveten om att detta är nödvändigt för att mitt barn ska kunna må bra! Och dessutom som en extra liten info, kilona försvinner sen.. Intressant sak nummer två är att dessa kommentarer kommit från folk som redan har problem med sin vikt och inte har en bebis att skylla på.....punkt..

 

Jag har ont varje dag, jag har en konstant täppt näsa, jag mår illa, kan inte sova, har galet ont i min korsrygg, har noll aptit, gråter för allt och känner mig som en riktigt bitch för tillfället. Dock biter jag ihop och är frustrerad i min ensamhet och pratar med Rasmus om det. Den mannen ska för övrigt ha den största elogen som finns som står ut med mig och mina gråtattacker. Tur är väl det att jag inte är den gravida typen, som jag vet vissa kan vara, som skriker på sin sambo och är allmänt dumma mot dom. Jag kan säga att jag behöver Rasmus mer än någonsin just nu, och hade inte klarat detta utan honom.  

 

Jag vill bara sova och inte träffa någon förtillfället tills jag får ha lilla L här och må bra i mig själv igen. 

Och efter det så vill jag gå långa powerwalks med barnvagnen ( hoppas verkligen att L tycker om det), kunna ha jeans och tröjor på mig, shoppa nya kläder, träna svettiga styrkepass och äta what the hell i want! (Ge mig nocco, sushi och brieost..och till detta ett STORT glas rödvin!) och jag vill färga mitt hår!!

 

Men ja, vad ska man göra? Mer än att gnälla av sig, bryta ihop och komma igen. Jag vet ju att jag har honom här innan den 1/9 iallafall, och ja den tanken är helt fantastisk och får mig på något sätt att längta så galet mycket till förlossningen, ingen rädsla här inte! Men jag kommer helt säkert att ångra dessa tankar när jag ligger där i dödsångest fastklamrad till lustgasmasken..Men vet ni, jag längtar faktiskt ändå, det ska bli en häftig upplevelse.

 

♥