Hej, vet ni vad.

Jag börjar känna igen mig själv.

Och vet ni vad, jag tänker säga till er alla som har en kompis, kollega, syster som precis blivit mamma, att ni faktiskt måste höra av er till dom ibland. Och även efter att all bebishysteri lagt sig efter de två första månaderna.

Bara ett "hej, allt bra" gör så himla mycket ska ni veta.

Detta är inget jag direkt pratat med någon om, men det är just hur man som nybliven mamma ( till ett eller flera barn) kan må.

Hur lost man kan vara i virrvarret av känslor, hormoner som gör kaos med en, samvetet att räcka till, känslan av att man bara gör fel. Och känslan av att inte vara så där lycklig som man ju "borde" vara.

Jag tror att dessa känslor började för mig någon gång i november förra året och eskalerade lite i April.

En tvåbarnsmamma som va trött och slutkörd

Jag har absolut haft otroligt underbara stunder när jag varit hemma och mammaledig. Men också många stunder och dagar när det stått mig upp i halsen och hjärtat dunkat hårt i min bröstkorg.

Möjligheten att få vara hemma så länge är helt fantastisk. Men det blev lite för bra till slut. Och jag var så tacksam när Rasmus gick på semester.

Jag räknade bara ner timmarna vissa dagar. Såg dagen i moment som skulle genomföras.

Idag tycker jag det är synd att jag känt så här, men vill ändå försöka lära mig något av det.

Stunderna jag får med barnen efter jobbet nu är helt underbara. Och jobbet hjälper mig att få distans och vara lite vuxen.

Men som sagt skriv och säg hej, inget märkvärdigt, men det lilla kan göra sån skillnad.

Idag känns det bra

❤️

Mina ögon avslöjar rätt mycket om hur jag kände stundtals just där också då. Kontra hur jag känner idag.

Sista dagen på denna mammaledigheten (ja minus 2 vabdagar dådå;) ). Jag måste säga att även om jag är peppad på att börja jobba igen, att få in rutiner, träffa lite vuxna människor och kunna njuta av en kopp kaffe och slöscrollande på mobilen på rasten. Så har jag den där lilla klumpen i magen. Klumpen som säger att nu är denna tiden slut, nu är det dags för något nytt.

Är jag redo?

Lowe har skolats in på förskolan, blivit sjuk, missat förskolan i en vecka (minus en dag, då jag lämnande honom i tron att han faktiskt va frisk..ja tji fick jag..).. och ska nu på en extra inskolningsdag i morgon. Sen är det 100% verklighet och han ska gå sina vanliga tiden på förskolan. 

Jag får ont i magen av tanken. Jag vill inte lämna en ledsen  kille varje morgon. Som sträcker sina små armar mot mig, och bara vill upp i famnen. Men som sen finner sig hos pedagogen och kanske tillslut kryper ner på golvet och leker. Utan att jag är där. 

Är jag redo att släppa på kontrollen? 

Jag såg ett så fint inlägg på instagram häromdagen, där personen skrev såhär:

Du behöver detta nu. Det är dags. Du behöver stimuleras på annat håll. Och du kommer älska det, det vet vi allihop. Du din sociala och busiga lilla unge, behöver vidga dina vyer. Få leka av dig med andra barn och pedagoger. Det är bara vi, dina föräldrar som kommer gå gråtandes där ifrån. Men vi vet om att du kommer ha roligt. 

Vi kommer aldrig klippa banden, men några strängar som hör livet till kommer så klart att kapas. Dom som innebär att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Detta kan vara den allra första.

Jag kommer att klara detta! Det kommer att bli bra, det tar lite tid att komma in i en ny rutin bara. Att släpa kontrollen över att inte vara med sitt barn hela tiden, det är så läskigt. Men jag måste och jag KAN! Det kommer bli bra 

Rasmus ville dela med sig av hur han upplevde vår förlossning, så här kommer hans förlossningsberättelse. ♥

Onsdagen den 28 Augusti:

Jag hade jobbat full dag och jobbat ensam, därmed också jobbat in lunchen så jag kunde gå lite tidigare för det sista besöket på MVC innan beräknad igångsättning. 15:15 hade vi fått tid och allt såg bra ut förutom äggprotein i urinen och kanske något förhöjt blodtryck. Jag minns att jag var lite nervös över det här med igångsättning och allt vad det innebar, lite orolig för att det inte kommit igång på naturlig väg o oron som legat över hela graviditeten att det inte skulle vara ”normalt” låg som en spänning i luften även här. Barnmorskan gav oss en tid för ytterligare kontroll i Ystad och för diskussion gällande igångsättning redan kl 11:00 dagen därpå. Hela den kvällen diskuterade vi och konstaterade att det garanterat var den sista helgen ensamma i resten av våra liv. Småpirrigt nervösa gick vi och la oss den natten. 

Torsdagen den 29 Augusti:

Jag åkte till jobb som vanligt och jag vet att jag sa som de var till kunden att jag skulle på kontroll och visste egentligen inte om eller vem som skulle avsluta deras jobb. Jag packade ihop mina grejer och tog me alla mina verktyg om ifall att det skulle bli min sista arbetsdag på länge. Klockan 09:00 körde jag hem och åt min frukost med Kajsa innan vi nervöst körde vi in till förlossningen i Ystad där vi planerat föda. Väl inne på förlossningen möttes vi av stressad personal som vänligt bad oss vänta en stund för där var mycket att göra just då. Vi beslöt oss för att ta oss ner mot centrum för en fika och fördriva tiden lite genom att titta i butiker. 

I korridoren påväg ut möttes vi av ett par, kvinnan i sjukhuskläder tydligt förvriden i värksmärtor och mannen ömt tröstande precis intill, jag vet att jag tänkte ”shit om ett par dagar är det jag och Kajsa som kanske står sådär”. Fikan bestod av en islatte och en morotsmuffins på Espresso house och Kajsa tog en chokladmuffins med en Mountain dew innan vi sakta staplade oss tillbaka till förlossningen i den soliga sensommaren. Väl tillbaka på avdelningen tilldelades vi ett provtagningsrum där en något stressad sköterska tog både urinprov och blodtryck. Sen fick vi vänta länge på resultatet. Värdena var oförändrade sen dagen innan och dem bad om att få ta ett blodprov också. Jag minns att jag var orolig för Lowe och Kajsa, att allt inte stod rätt till i magen och fick lugna mig med att vi var i trygga händer oavsett vad som skulle hända. Vi blev flyttade från provrummet till ett litet besöksrum med 4 stolar och ett litet bord och en tickande klocka på väggen. 

Rummet var verkligen minimalt och tiden vi fick vänta på blodprovsresultatet gick sakta. Ja, så pass sakta att jag fick gå ner och ändra parkeringsbiljetten och Kajsa gick till godisautomaten precis utanför för att köpa wasaknäckebröd och en dricka. Tillslut kom läkaren in i rummet och satte sig ner. Hon berättade att Kajsa hade en början till havandeskapsförgiftning och att det inte fanns någon anledning att vänta med igångsättningen. Hon sa att vi var välkomna tillbaka in redan kl 18 samma dag och kl var nu ca 15. Hon bad oss köra hem, packa väskan och förbereda oss och sen komma tillbaka in direkt. Sagt och gjort! I hissen ner och vägen till bilen var blandad av både nervositet och glädje omvartannat. I bilen påväg tillbaka till Trelleborg satt jag ganska tyst medan Kajsa ringde runt och berättade, jag minns att tankarna bara snurrade. Ska vi bli föräldrar nu? Katten?! Vem passar katten? Fan jag har inte tagit disken! Äta, vi måste äta något! Har vi packat klart? Tankarna snurrade såpass att båda brast ut i tårar. En konstig känsla. Inte för att vi var ledsna utan glada och nervösa samtidigt. Väl hemma gick allt snabbt. Vi beställde en kebabpizza som vi åt direkt från kartongen. Jag tog disken, packade det sista och fixade kattvakt. Vi stannade upp tittade på varandra och sa i ett djupt andetag ”nu jävlar gör vi detta” så vred vi om nyckeln till huset och körde sen peppade mot ystad igen. 

Vägen tillbaka till ystad var minst lika lång och lika fylld med snurrande tankar. Jag minns att jag tänkte mycket på om allt skulle gå bra! Om Lowe mådde bra, om Kajsa skulle klara det, om JAG, en så nervös och känslig kille skulle klara av det. Väl i Ystad valde vi parkering med omsorg, nära och bra, startade parkeringsbiljetten digitalt och begav oss tillbaka till förlossningsavdelningen. Vi tilldelades första rummet in till vänster, rum nummer ett. Rummet var stort och luftigt. Hade egen toalett och utsikt mot lite takåsar och en innergård. Kajsa la sig i sängen och jag satte mig i fåtöljen som stod intill och började packa upp lite snacks till oss. Ungefär vid kl 19:00 gjordes första undersökningen och dem kopplade upp sig på CTG, strax efter fick Kajsa en nål i handen till eventuell dropp eller smärtlindring. 

 Lite drygt en timme senare sattes igångsättningen igång och Kajsa fick ta första shoten av många som skulle intas varannan timme. Vi pratade om allt och ingenting, var lite nervösa, scrollande på telefonerna och kollade på den blinkande digitala klockan som hängde på väggen över dörren. Jag lekte jämt med tanken att om ett dygn skulle vi vara föräldrar och få träffa honom vi längtat så mycket efter. Vi startade en chattgrupp på Facebook till familjen som ställde tusen frågor. Jag skrev lite där medan vi kollade på Idol-uttagningen på datorn och väntade in nästa shot.

Fredagen den 30 Augusti:

Klockan slog midnatt och Kajsa tog shot nr tre när Annika den oerhört vänliga lite äldre barnmorskan kom in och pausade igångsättningen då hon tyckte att vi skulle få oss lite sömn. Jag hade vid denna tiden fått in en madrass på golvet bakom fåtöljen där jag bäddade och la mig för att sova. Kl 04:00 vaknade jag till av att Kajsa gick på toaletten och strax därefter ringde hon in shot nr 4. Hon tyckte sig känna av lite mollande värk i magen. Vi slumrade båda till lite efter en dålig natts sömn och vid 8-tiden startade vi upp nyhetsmorgon och fick in lite frukost. Kajsa åt lite gröt och jag åt 2 mackor. Aldrig förr hade kaffet smakat så gott som då! 

Värkarna hade kommit igång och börjat bli tydligt smärtsamma under förmiddagen. Jag mindes tillbaka till paret vi sett i korridoren dagen innan och kände mig maktlös när Kajsa hade så ont. Jag ville bara finnas till och på något sätt hjälpa Kajsa med allt jag kunde. Vi bestämde oss för att ta en promenad i korridoren och ungefär varannan minut fick jag agera stöttepelare åt Kajsa och trösta henne i smärtorna under tiden som vi fick sympatiska blickar och peppande ord av förbigående personal. Vid 11-tiden var vi tillbaka inne på rummet och Kajsas värkar hade tilltagit ytterligare och vi ringde in personal som kom in med ett gåbord och en pilatesboll till oss, för att Kajsa skulle få omväxling i värkarbetet. Jag kommer ihåg att tiden just nu gick så oerhört långsamt och att se Kajsa gråta av smärtor och vara fullkomligt okontaktbar var inte lätt för mig, jag kände mig fullkomligt maktlös och allt jag kunde göra var att säga peppande ord och vila en tröstande hand på henne. 

Just nu kändes Lowe oerhört långt borta och jag var mer nervös för Kajsas hälsa, men CTGn talade för att både Kajsas och Lowes hälsa var bra och jag följde värkarna på skärmen varvat med Lowes puls. Vid 12-tiden kom lunchen in till Kajsa, köttfärslimpa med potatis och kokta grönsaker. Men Kajsa klarade inte ens av lukten och till min glädje fick jag ta del av lunchen istället. Kl 13 fick Kajsa en dos morfin som hjälpte henne väldigt mycket, jag kunde se hur mycket lättare värkarna var för henne att ta och hon var så otroligt duktig på att andas igenom dem och lyckades här någonstans till och med somna till en stund medans jag scrollande runt på telefonen för tusende gången. Jag passade på att vila en stund jag med nu när Kajsa lugnat ner sig. 

Jag vet att jag fick så dåligt samvete för att jag var trött och ville vila, för de var ju inte jag som gjorde det hårda arbetet i detta rummet men jag lyckades trots känslan slumra till en stund. Vid 15-tiden vaknade vi båda till och Kajsa fick i sig lite nyponsoppa som strax efter kom upp igen i en väldig fart. Morfinet hade börjat gå ur kroppen och smärtorna var påväg tillbaka och 17:30 fick Kajsa epiduralen. Jag minns att jag satt i fåtöljen och tyckte det var jobbig att se hur narkosläkare och barnmorskor höll på med Kajsa och jag var rädd för vad dem gjorde med henne och att dem inte berättade allt för mig. Men till synes tog epiduralen topparna av smärtan och det var skönt att se Kajsa komma tillbaka igen. 18:30 tog barnmorskan hål på vattenhinnan och ut rinner väldigt lite vatten och Kajsa var inte mer än 4cm öppen. I samband med detta satte dem även en liten elektrod på Lowes huvud för att fortsätta hålla koll på hans puls nu kom barnmorskorna in i rummet med betydligt kortare intervaller och allt börja eskalera. Jag hade svårt att hålla koll på allt vad barnmorskorna sa och dem byter blickar med varandra som jag inte tycker om. Lowe hade börjat må sämre och Kajsas kropp hade börjat reagera på en infektion. Hon fick dropp med både alvedon och antibiotika och jag började bli stressad inombords och tänka allt annat än positiva tankar. Tänk om han inte klarar detta? Tänk om Kajsa inte klarar det? Tänk om han inte mår bra! Vad är felet? Vad händer?! Frågorna var många och svaren färre men nu gällde det bara att hänga med. 

Jag och Kajsa pratade inte mycket med varandra just nu utan lyssnade fullt ut på barnmorskorna och läkarna medan vi iakttog vad dem sysslade med. Lowes puls gick ner oroväckande och dem trodde att navelsträngen låg i kläm. Ungefär vid 21-tiden, efter många prover och konstateranden, kom läkaren in och tog beslut om akut kejsarsnitt. Hon gav oss 20 minuter att plocka ihopa saker och förbereda oss. Jag kommer ihåg att känslorna svämmade över totalt och jag grät konstant och blev helt tom i tankarna, och när jag gick på toa innan vi skulle rulla ner till operationssalen minns jag att mina händer skakade såpass att jag hade svårt att starta vattnet i kranen. Jag följde med Kajsa som låg i sängen in i hissen där 2 barnmorskor och en läkare också var med. Barnmorskan som pratade med mig gick igenom precis vad som skulle hända, men jag minns inget av det utan allt stod stilla i huvudet och tårarna bara rann. Jag vet att jag hann tänka shit nu händer de på riktigt, undra hur han ser ut? Undra om han mår bra? Hur ska jag klara av att se dem skära i Kajsa? Hur går det till? Bara jag inte svimmar nu. Fokusera Rasmus fokusera. Jag såg mig själv i spegeln i hissen med tårar i rödsprängda ögon. 

Sängen med Kajsa i rullades in i operationssalen och jag ombedes stanna kvar utanför ”stanna här vi hämtar upp dig om 1 minut”, det var den absolut längsta minuten i mitt liv. Ut kommer en stressad barnmorska som hugger tag i min axel och säger ”häng med här”. Jag följer efter henne till ett klädskåp där jag fick sterila gröna engångskläder, jag blir visad in i herrarnas omklädningsrum för att byta om och vi sågs utanför strax efter. Jag har aldrig fått på mig kläder så fort som då. Jag ville bara in till Kajsa och hålla om henne. Mina egna skor och tillhörigheter fick jag lämna i en plastpåse utanför. Det sista jag fick av barnmorskan var ett par sterila vita tofflor sen gick vi med raska steg in i operationssalen. 

När dörren öppnades möttes jag av doften av läkarsprit och steril miljö. I rummet låg Kajsa skakandes och gråtandes på operationsbordet och jag kunde nog räkna till säkert 12 personer i rummet som till synes hade varsin uppgift. Medan en av dem monterade en grön duk upp över ansiktena på oss fick jag en stol att sitta på uppe vid Kajsas huvud. Jag skakade och grät och kände hur illamående jag var av nervositet, jag pussade Kajsa i pannan och sa att det kommer gå bra. Narkosläkaren som gett Kajsa epiduralen tidigare var också där och sa till mig att Kajsa var ordentligt bedövad och inte skulle känna något alls. Alla i rummet presenterade sig och bara en kort stund senare dök en av dem upp förbi den gröna duken och gratulerade oss till en fin bebis. Jag fick i samma stund syn på honom när dem snabbt bar ut honom i rummet intill. Han var alldeles blå till färgen och inga rörelser eller ljud syntes eller hördes. Läkaren ropade från rummet intill att pappan kunde få komma ut och hälsa på sonen. Jag reste mig upp och mindes hur yr jag var och överrumplad av alla känslor. Jag gick in i rummet och fick se honom, alldeles perfekt, fantastiskt vacker, så självklart att han såg ut just så kände jag. 

Där var säkert 5-6 personer runt det lilla bordet där han låg uppkopplad med kablar och mask för huvudet, medicinska ord haglade mellan läkarna och jag kunde bara titta på honom. Jag lyckades ta några bilder med kameran jag hade med mig och fick in en arm mellan alla personerna och höll Lowe i handen. Han grep tag i mitt finger och kändes mjuk och ganska kall. Han hade ögonen öppna och tittade skeptiskt upp mot alla ansikten som var nära honom och en av läkarna sa ut i luften 22:42 födelsetiden! Jag tänkte ”jisses klockan var nyss 21:30 och vi rullades ner” en av läkarna pratade med mig om att Lowe var medtagen men i gott skick och att jag alldeles strax skulle få klippa navelsträngen. 

Jag gav kameran till en av barnmorskorna och bad henne ta bilder medan jag klippte mellan peangerna och Annika som visade var jag skulle klippa skojade me mig om att inte klippa henne i fingrarna. Antagligen för jag skakade som ett asplöv med saxen i handen. Efter jag klippt gjorde jag ett stort ok tecken och formade händerna som ett hjärta in till Kajsa som sökande i blicken undrade hur det gick för oss där ute. Annika bakade in Lowe i en handduk och kom in med honom till Kajsa där jag åter satt på stolen uppe vid hennes huvud. Lowe fick ligga en stund på Kajsas bröst och vi fick en liten stund vi tre tillsammans. Jag kommer ihåg hur känslorna bara svämmade över och tårarna bara rann medan vi tittade på honom och jag var så oerhört stolt och drog en lättnads suck för att han verkade må bra och Kajsa också. Nu var vi äntligen en familj, 9 månaders väntan var över. 

Annika tog över Lowe och bäddade ner honom i en plastbalja på hjul där en mysig filt låg på en mjuk madrass medan Kajsa lyftes över till en sjukhussäng och rullades ut. Jag tackade alla i rummet för hjälpen med kejsarsnittet och följde efter barnmorskorna med Lowe i vagnen framför mig. Jag kommer inte ihåg vägen till uppvaket för jag kunde inte slita blicken ifrån Lowe som tyst och snällt låg och tittade upp från filtknytet. 

Besöken på rummet avlöste varandra. Prover togs på både Kajsa och Lowe. Han mättes och vägdes, stacks i båda händerna, hörseltest, syntest och reflexerna testades och jag tror klockan var närmre 04-05 innan vi tillslut fick sova ett par timmar. En helt fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma! 

Jag skriver sällan om sånna där djupa saker här på min blogg, men idag tänkte jag göra det. 

Innan Lowe kom hade jag aldrig hört talas om baby blues eller förlossningsdepression. I min värld trodde jag att när väl Lowe var här så skulle allt vara guld och gröna skogar och jag skulle vara lyckligast i hela vida världen. Men tyvärr blev det inte så, och jag vet inte om det berodde på att vi blev igångsatta och fick en käftsmäll då allt gick så himla fort, från tanke till handling eller att Lowe kom med ett akut kejsarsnitt? När vi väl landat på BB så var jag så trött i hela kroppen och hade ont efter snittet, allt jag ville vara att sova. Men vem kan sova när man precis blivit mamma och lever på endorfinerna? 

Baby blues beskrivs som en mildare depression som brukar drabba mamman ca 2-3 dagar efter förlossningen när mjölken rinner till, och hormonerna löper då amock i kroppen. Oftast så varar denna depression i 1-2 veckor för att sedan försvinna helt. Under den tredje dagen på BB slog denna blues till ordentligt på mig och jag minns att jag på kvällen låg i sängen och grät floder samtidigt som jag fick någon form av panikattack och hyperventilerade. Jag var så brutalt trött så barnmorskorna bestämde sig för att ge mig en sömntablett och ta Lowe några timmar så jag & Rasmus fick sova. Det kändes fel i hela kroppen när dom rullade ut honom, men jag behövde verkligen sova.

Dessa dagar på BB kämpade jag även med amningen som jag tyckte va fruktansvärd. Lowe bara skrek och ville inte greppa bröstet och jag fick panik för jag trodde att jag inte skulle kunna mata honom och att han då skulle svälta ihjäl. Hans skrik skar i mitt hjärta och jag hade sån ångest då alla barnmorskor ville väl och skulle hjälpa mig att få rätt på amningen, men det gav mig bara ännu mer ångest och det gjorde så fruktansvärt ont när Lowe fick tag.

När vi väl kom hem efter nästan en vecka på förlossningen så kändes allt så himla konstigt. Den känslan att åka iväg två och komma hem tre var väldigt speciellt. Jag var så lycklig samtidigt som jag bara ville lägga mig ner och sova i tusen år. De första dagarna hemma grät jag konstant och ifrågasatte vad det var vi gjort. Ska JAG kunna ta hand om ett barn och vara mamma? Herre gud! Jag ifrågasatta min kärlek till honom då den inte kom direkt och jag undrade om jag någonsin skulle börja tycka om honom. Jag ville knappt hålla i honom.

Det är en så konstig känsla när man gått med en mage i 9 månader, som faktiskt bara är en mage, till att det kommer ut en liten människa som man har 100 % ansvar över. Kunde man ångra sig? Fanns det något öppet köp, eller det vara bara att gilla läget?

Jag ville bara försvinna. Jag ville ta bilen och köra iväg eller lägga mig under täcket och inte bry mig om något annat. Men det gick inte..

Som tur var så kunde jag prata med kompisar som nyligen också fått barn och det visade sig att dom känt samma sak. Även Rasmus var ett fantastiskt stöd och vi pratade massor om detta. Detta i sig gjorde att jag lugnade ner mig och fann mig i min nya roll som mamma.

Idag är Lowe 7 veckor och jag mår superbra. Jag har sakta börjat falla mer och mer in i min mammaroll allt eftersom jag lär känna Lowe. Men det tar tid, det är ju en helt ny relation som ska skapas. Jag önskar bara att jag vetat om detta med baby blues innan han kom, då jag tror att jag kunnat hantera situationen annorlunda. Sen kan man aldrig förbereda sig eller ens föreställa sig hur det är att få och ha barn innan man fått dom. Man kan inte planera för det. 

Därför tycker jag det är så viktigt att man öppet pratar om detta, att det inte alltid är så underbart som alla vill få det till eller visa på sociala medier, utan det är mycket kämpande och många tårar. 

Och det är helt okej att känna och må så, bara man vågar prata om det och även ta hjälp om man känner att man börjar må ännu sämre.

Nu ska jag fortsätta njuta av en liten stunds egentid då Lowe sovit i över 1 timme. Jag ska inte säga för mycket dock, för han kan när som helt vakna ;)

Ta hand om er <3

Vad är hälsosamt och när anses man vara en hälsosam människa?
Detta är något jag strävat efter i flera år, och att få uppleva den känslan när man är så tillfreds med sig själv och vad man lyckats åstadkomma igenom bra mat och träning är något jag haft som mål sen 2012.

Man strävar efter den där ”After weightloss” bilden som aldrig tycks komma trots 10 (30) foton att jämföra med. Man ställer sig på vågen en gång i timmen för att se om vikten pendlat något, ner eller upp. Har man gått upp 0.5 kg får man panik och tänker vad var det nu man ätit för att siffrorna på skärmen skulle gå upp. Att aldrig kunna gå förbi en spegel utan att titta på sig själv i profil, dra in magen, dra upp valkarna på ryggen och suga in för att få den åtråvärda platta magen och den fina siluetten som man suktar efter. Man väger, mäter, tänker efter varje gång man tar sin tur till kylskåpen för att ta något att äta.

Pasta är dåligt, ät för guds skull inte mycket. Och bröd, ja vi pratar inte om det. Potatis, i klyftor är så jävla gott och gärna med cafe de paris sås till. Gärna mycket och massor med potatis. Nej usch och fy, kolhydrater är ju inget bra. Men det är ju så gott och nu tränar jag ju mycket, därför behöver jag äta. Jag tar en potatis till, för "kroppen min trenger potet" (Skam). Men salladen får ändå dominera tallriken. Sallad och grönsaker är bra och jag älskar det, ibland. 

Helgen kommer och sambon styr bilen mot hemmakväll, han har ju inget problem och får ångest över att ens stiga innanför dörrarna och slås av den ljuvliga doften av färskt lösgodis som tonar upp sig i långa rader och lyser i regnbågens alla färger. Hjärnan sätter direkt igång och som ett rovdjur som vittrar blod styr jag mina steg mot påsarna och slevarna. Tankarna går i huvudet, ”Ta bara 3 av varje bit”. ”Vräk inte på! Jo, vräk på för fan, godis är gott!". "Du är värd godis, du är precis som alla andra värd att få njuta utan dåligt samvete. Och dessutom ska du faktiskt träna på måndag och på Tisdag och på Onsdag och på Torsdag". Jag fundera på om jag ska slänga in ett pass till på Söndag? Kompensera för detta jag ska göra nu i kväll. Och dessutom tycker jag ju faktiskt väldigt mycket om att träna. 

Måndag. Matlådorna fyller kylen, noga uppmätt med kolhydrater och protein. Två potatisar i varje låda inte mer eller mindre. Är jag riktigt ambitiös så kanske väger jag potatisen också. Och riset, ja en deciliter, MAX! 

Veckan är bra, rutinerna finns och alla inbokade träningspass blir av. Duktig ficka. 

Kvällsrutinen är den samma för varje dag. Träningen är gjord, kvällsmaten som man redan innan träningen börjat planera och fått panik över för man inte riktigt vet hur mycket och vad man ska äta är i magen. Sen ska man inte äta sent på kvällen heller säger dom ju. Det vet ju alla som träna mycket, som jag. Vi slöar framför tv, datorn i knät och pekfingret scrollar igenom sida efter sida på pintrest. Bikinibilder, hur man ska äta för att bli smal, fitspo, thinspo, motivation. ”Just do it” lyser på skärmen när jag scrollar förbi den ena snygga fitnessmodellen efter den andra. ”Tänk om jag kunde ta min träning så seriöst?”. Undra om jag skulle försöka mig på att äta kvarg igen, och proteinpulver efter varje träning? Undras om det kanske hjälper mot min skeva kroppsuppfattning och tankar på att aldrig få duga som jag är?

I morgon är en ny dag, i morgon tar jag tag i det som inte blev som det skulle idag, i morgon ska jag bli en såndär hälsosam människa, i morgon ska jag se till att må bra med mig själv för jag duger precis som jag är!

(Skrevs av mig den 24/4-17)