Jag skriver sällan om sånna där djupa saker här på min blogg, men idag tänkte jag göra det. 

Innan Lowe kom hade jag aldrig hört talas om baby blues eller förlossningsdepression. I min värld trodde jag att när väl Lowe var här så skulle allt vara guld och gröna skogar och jag skulle vara lyckligast i hela vida världen. Men tyvärr blev det inte så, och jag vet inte om det berodde på att vi blev igångsatta och fick en käftsmäll då allt gick så himla fort, från tanke till handling eller att Lowe kom med ett akut kejsarsnitt? När vi väl landat på BB så var jag så trött i hela kroppen och hade ont efter snittet, allt jag ville vara att sova. Men vem kan sova när man precis blivit mamma och lever på endorfinerna? 

Baby blues beskrivs som en mildare depression som brukar drabba mamman ca 2-3 dagar efter förlossningen när mjölken rinner till, och hormonerna löper då amock i kroppen. Oftast så varar denna depression i 1-2 veckor för att sedan försvinna helt. Under den tredje dagen på BB slog denna blues till ordentligt på mig och jag minns att jag på kvällen låg i sängen och grät floder samtidigt som jag fick någon form av panikattack och hyperventilerade. Jag var så brutalt trött så barnmorskorna bestämde sig för att ge mig en sömntablett och ta Lowe några timmar så jag & Rasmus fick sova. Det kändes fel i hela kroppen när dom rullade ut honom, men jag behövde verkligen sova.

Dessa dagar på BB kämpade jag även med amningen som jag tyckte va fruktansvärd. Lowe bara skrek och ville inte greppa bröstet och jag fick panik för jag trodde att jag inte skulle kunna mata honom och att han då skulle svälta ihjäl. Hans skrik skar i mitt hjärta och jag hade sån ångest då alla barnmorskor ville väl och skulle hjälpa mig att få rätt på amningen, men det gav mig bara ännu mer ångest och det gjorde så fruktansvärt ont när Lowe fick tag.

När vi väl kom hem efter nästan en vecka på förlossningen så kändes allt så himla konstigt. Den känslan att åka iväg två och komma hem tre var väldigt speciellt. Jag var så lycklig samtidigt som jag bara ville lägga mig ner och sova i tusen år. De första dagarna hemma grät jag konstant och ifrågasatte vad det var vi gjort. Ska JAG kunna ta hand om ett barn och vara mamma? Herre gud! Jag ifrågasatta min kärlek till honom då den inte kom direkt och jag undrade om jag någonsin skulle börja tycka om honom. Jag ville knappt hålla i honom.

Det är en så konstig känsla när man gått med en mage i 9 månader, som faktiskt bara är en mage, till att det kommer ut en liten människa som man har 100 % ansvar över. Kunde man ångra sig? Fanns det något öppet köp, eller det vara bara att gilla läget?

Jag ville bara försvinna. Jag ville ta bilen och köra iväg eller lägga mig under täcket och inte bry mig om något annat. Men det gick inte..

Som tur var så kunde jag prata med kompisar som nyligen också fått barn och det visade sig att dom känt samma sak. Även Rasmus var ett fantastiskt stöd och vi pratade massor om detta. Detta i sig gjorde att jag lugnade ner mig och fann mig i min nya roll som mamma.

Idag är Lowe 7 veckor och jag mår superbra. Jag har sakta börjat falla mer och mer in i min mammaroll allt eftersom jag lär känna Lowe. Men det tar tid, det är ju en helt ny relation som ska skapas. Jag önskar bara att jag vetat om detta med baby blues innan han kom, då jag tror att jag kunnat hantera situationen annorlunda. Sen kan man aldrig förbereda sig eller ens föreställa sig hur det är att få och ha barn innan man fått dom. Man kan inte planera för det. 

Därför tycker jag det är så viktigt att man öppet pratar om detta, att det inte alltid är så underbart som alla vill få det till eller visa på sociala medier, utan det är mycket kämpande och många tårar. 

Och det är helt okej att känna och må så, bara man vågar prata om det och även ta hjälp om man känner att man börjar må ännu sämre.

Nu ska jag fortsätta njuta av en liten stunds egentid då Lowe sovit i över 1 timme. Jag ska inte säga för mycket dock, för han kan när som helt vakna ;)

Ta hand om er <3

Hej vänner!

Jag passar på att skriva medan jag har en nöjd unge i babysittern. Humöret är på topp med det kan dala lika fort igen.

Iallafall så tog vi oss utanför hemmet igår och åkte en sväng till Emporia med Maja. Vi käkade sushi och jag shoppade lite till Lowe, så klart. Hittade dock inget till mig, inte lika roligt att titta på kläder till mig själv länge ;)

Idag har vi inget planerat än, kanske blir det en promenad med vagnen då det är väldigt fint väder ute. 

Nu började Lowe skrika igen, så vi hörs ;)

Puss och kram från den mammalediga och skrikungen, Haha!