Sista dagen på denna mammaledigheten (ja minus 2 vabdagar dådå;) ). Jag måste säga att även om jag är peppad på att börja jobba igen, att få in rutiner, träffa lite vuxna människor och kunna njuta av en kopp kaffe och slöscrollande på mobilen på rasten. Så har jag den där lilla klumpen i magen. Klumpen som säger att nu är denna tiden slut, nu är det dags för något nytt.

Är jag redo?

Lowe har skolats in på förskolan, blivit sjuk, missat förskolan i en vecka (minus en dag, då jag lämnande honom i tron att han faktiskt va frisk..ja tji fick jag..).. och ska nu på en extra inskolningsdag i morgon. Sen är det 100% verklighet och han ska gå sina vanliga tiden på förskolan. 

Jag får ont i magen av tanken. Jag vill inte lämna en ledsen  kille varje morgon. Som sträcker sina små armar mot mig, och bara vill upp i famnen. Men som sen finner sig hos pedagogen och kanske tillslut kryper ner på golvet och leker. Utan att jag är där. 

Är jag redo att släppa på kontrollen? 

Jag såg ett så fint inlägg på instagram häromdagen, där personen skrev såhär:

Du behöver detta nu. Det är dags. Du behöver stimuleras på annat håll. Och du kommer älska det, det vet vi allihop. Du din sociala och busiga lilla unge, behöver vidga dina vyer. Få leka av dig med andra barn och pedagoger. Det är bara vi, dina föräldrar som kommer gå gråtandes där ifrån. Men vi vet om att du kommer ha roligt. 

Vi kommer aldrig klippa banden, men några strängar som hör livet till kommer så klart att kapas. Dom som innebär att vi inte alltid kommer vara tillsammans. Detta kan vara den allra första.

Jag kommer att klara detta! Det kommer att bli bra, det tar lite tid att komma in i en ny rutin bara. Att släpa kontrollen över att inte vara med sitt barn hela tiden, det är så läskigt. Men jag måste och jag KAN! Det kommer bli bra