Hej, vet ni vad.

Jag börjar känna igen mig själv.

Och vet ni vad, jag tänker säga till er alla som har en kompis, kollega, syster som precis blivit mamma, att ni faktiskt måste höra av er till dom ibland. Och även efter att all bebishysteri lagt sig efter de två första månaderna.

Bara ett "hej, allt bra" gör så himla mycket ska ni veta.

Detta är inget jag direkt pratat med någon om, men det är just hur man som nybliven mamma ( till ett eller flera barn) kan må.

Hur lost man kan vara i virrvarret av känslor, hormoner som gör kaos med en, samvetet att räcka till, känslan av att man bara gör fel. Och känslan av att inte vara så där lycklig som man ju "borde" vara.

Jag tror att dessa känslor började för mig någon gång i november förra året och eskalerade lite i April.

En tvåbarnsmamma som va trött och slutkörd

Jag har absolut haft otroligt underbara stunder när jag varit hemma och mammaledig. Men också många stunder och dagar när det stått mig upp i halsen och hjärtat dunkat hårt i min bröstkorg.

Möjligheten att få vara hemma så länge är helt fantastisk. Men det blev lite för bra till slut. Och jag var så tacksam när Rasmus gick på semester.

Jag räknade bara ner timmarna vissa dagar. Såg dagen i moment som skulle genomföras.

Idag tycker jag det är synd att jag känt så här, men vill ändå försöka lära mig något av det.

Stunderna jag får med barnen efter jobbet nu är helt underbara. Och jobbet hjälper mig att få distans och vara lite vuxen.

Men som sagt skriv och säg hej, inget märkvärdigt, men det lilla kan göra sån skillnad.

Idag känns det bra

❤️

Mina ögon avslöjar rätt mycket om hur jag kände stundtals just där också då. Kontra hur jag känner idag.