Wiljas Förlossningsberättelse
Allt som allt så var vi inlagda på förlossningen/bb i 5 dagar och allt började så här.
Redan vid mitt besök hos barnmorskan någon gång efter jul, så tyckte hon mitt magmått var något större och jag skickades på tillväxtultraljud i början på Februari & Mars. På båda dessa konstaterades det att Wilja troligtvis skulle vara en lite större bebis, och jag skulle inte få gå hela vägen fram till BF. Då risken fanns att hon skulle kunna väga över 4,5 kg. Jag skickades in till Ystad för att förlossningsplanera tillsammans med en läkare. Dom ville sätta igång mig i v 39.
Fredagen den 11/3 var jag inne på förlossningen i Ystad för att träffa läkaren igen samt för att göra en statuscheck på mig och min kropp. Jag fick reda på att vi skulle bli inlagda redan på Måndagen. I lite småpanik ringde jag till Rasmus efter besöket. Han blev lika chockad som jag. Nu var det ju på riktigt igen.
Både jag & Rasmus vad dock väldigt tacksamma, då vi fick en "sista" helg bara med Lowe. Det kändes bra men även så fruktansvärt sorgligt. Nu skulle vi snart få en liten skrutt till i familjen, overkligt men spännande.
Måndagen den 14/3 kom pappa till oss på morgonen för att äta frukost och sedan hämta Lowe, som skulle sova hos honom. Vid 9-tiden får jag ett samtal som verkligen kastar omkull tillvaron. Det är fullt inne på förlossningen…
Vi bestämmer att Lowe ändå ska åka med pappa. Jag & Rasmus säger hejdå och sätter oss sen i soffan, båda två rätt så loja. Vad gör vi nu? Förmiddagen flyter på. Vi kollar film, Rasmus får för sig att tvätta fönsterna..och vi äter god lunch från stek & grillgott.
Klockan närmar sig 15:00 och vi packar ihop våra saker och väskor och kör sedan mot Ystad. Väl där inne placeras vi i väntrummet. Tiden går långsamt och vi slötittar på tv.n.
Jag tänker ett flertal gånger att jag hoppas det finns plats. Vi blir inkallade i ett litet rum där jag kopplas upp på ctg. Barnmorskorna kollar även statusen på min kropp och jag får en hinnsvepning, AJ!
Förlossningen är fortfarande full och vi skickas hem med uppmaningen att ringa in vid 8:15 på Tisdagmorgonen. Jag är så ledsen och besviken när vi åker hem. Vi äter en snabb middag och hoppar sen i säng. Det känns tomt utan Lowe och jag känner mig ledsen..
Tisdag 15/3
Vi vaknar och äter frukost i lugn och ro. Vid 8- tiden ringer vi in till förlossningen som välkomnar oss in. Ännu en gång styr vi bilen mot Ystad. Vi handlar lite i närmsta affär och skrattar gott åt att vi typ köpt med oss allt!
Vid 10:30 blir vi inskrivna. Jag får infart i handen och en statuscheck av kroppen. Vi tar det lugnt på rummet, lyssnar på radio och firar lite att vi äntligen är på förlossningen och att det nu ska bli bebis! Vi får in lunch på rummet och jag skrattar gott åt köttfärslimpan på tallriken. Den som jag absolut INTE kunde äta eller känna lukten av under Lowes förlossning! Den smakar riktigt gott nu ;)
Vid 13:00 kommer läkaren in för att sätta in ballongen som ska göra att man öppnas till 4-5 cm. Konstig känsla när den sätts in men sen kände jag inte av den ett dugg. Ballongen får sitta inne i max 24 timmar, och trillar ut av sig själv när man är öppen.
klockan är 13:30 jag dansar runt på rummet och tänker att jag minsann ska göra allt jag kan för att detta ska gå fort. Ballongen ska minsann inte vara i mig i 24 timmar. Pilatesbollen används flitigt och jag sitter inte still en sekund.
Vid 15:00 kommer barnmorskan Cecilia in för att dra lite i ballongen. Det känns och jag får riktigt onda sammandragningar som jag får andas mig igenom. Men jag är glad för att det händer något. Peppen är verkligen tillbaka hos mig. Cecilia visar mig lite övningar som ska göra att Wilja kommer längre ner i bäckenet. Bland annat spinning baby (googla på det).
Vid 17:00 är det dags för ctg och Wilja samarbetar inte alls och är svår att hitta.
Barnmorskan drar i ballongen igen. Jag känner av mer sammandragningar.
Vi lyckas vila en stund mellan besöken på rummet, och fast än jag har lite ont så somnar jag gott.
Vid 18:40 är det dags för en ny undersökning och döm om min förvåning när ballongen trillar ut! Jag är helt chockad och när barnmorskan lämnat rummet gör jag världens segerdans på golvet.
Nästa steg är att eliminera livmodertappen. Jag får in satt en propess som ser ut som en liten, liten the-påse. Denna ska också sitta i ca 24 timmar. Vi bestämmer oss för att försöka sova lite.
Onsdag 16/3
Efter en natt där jag vaknat flertalet gånger av kvinnor som föder i rummen in till, så är jag rätt mör.
Vi får in frukost och barnmorskan gör undersökningar och kopplar upp mig på ctg. Inget har hänt än och jag börjar redan tappa hoppet om att något ens ska hända.
Dagen går med fler undersökningar. Under eftermiddagen kommer en läkare in och pratar med oss. Hon menar på att det inte hänt något med min kropp och ger oss förslaget att åka hem för att komma tillbaka antingen på Torsdagen eller Fredagen. Jag känner att mitt tålamod börjar svikta rejält och vill absolut inte åka hem utan vill fortsätta och se om något händer. Nu är vi ju ändå HÄR!
Dagen går och inget händer. Vi bara väntar..
Torsdag 17/3
Efter ännu en natt i en obekväm sjukhussäng är jag nära bristningsgränsen. Jävla skitkropp tänker jag ett flertal gånger under dagen. Jag vill inte vara med med! Jag saknar Lowe, vill ha ut Wilja och bara åka hem.
Läkarna vill sätta in en ballong till för att se om det kan hända något ytterligare. Men jag vill inte det.
Under eftermiddagen finns inte så mycket mer att göra och efter långa samtal med läkare, barnmorskor och peppsamtal med iprincip hela familjen så bestämmer jag mig för att låta Wilja födas med ett planerat kejsarsnitt under Fredagen.
På Torsdagskvällen får vi en rundtur nere vid operationssalen av barnmorskan Cecilia, då både jag & Rasmus känner oss lite illa till mods i och med hur förlossningen med Lowe slutade. Väl uppe på rummet igen känner vi oss lugna och peppade. Vi beställer mat från Max och tar sedan en dusch. Vi somnar gott båda två. Taggade men nervösa inför morgondagen.
Fredag 18/3
Jag vaknar av mig själv vid 07:00. Ligger och tänker lite på vad som faktiskt ska hända idag och om jag tagit rätt beslut. Kommer jag ångra mig sen? Jag landar i att detta är helt rätt då jag inte har erfarenhet av någon annan typ av förlossning, och att jag faktiskt bara vill få ut Wilja och att hon ska må bra.
Barnmorskan kommer in vid 07:30 och kopplar upp ctg. Hon säger till oss att vi ska befinna oss nere på operationen om ca 30 minuter. NEJ! Hinner jag & Rasmus tänka. Nu går det helt för fort.
Rasmus äter snabbt sin frukost medan jag scrollar på telefonen, då jag behövde vara fastande. Efter en stund får vi reda på att det kommit en operation mellan och att vi troligtvis behöver vänta tills efter lunch. Vi pustar ut båda två och tar det lugnt på rummet. Vi kollar tik tok videos och skrattar oss igenom hela förmiddagen. Vid 10:30 kommer barnmorskan in igen och säger att det nu är dags, det finns plats på operationen. Jag får byta om, får en kateter insatt (inte så trevligt, nej.) Och sen rullas jag ner i min säng. Rasmus går bakom med plastbaljan som Wilja sen kommer ligga i.
Väl nere på op så blir jag inrullad medan Rasmus får gå och byta om till sterila skyddskläder.
Jag minns att jag tänker att jag ska bejaka och komma ihåg varenda ögonblick av denna stunden, och kollar mig omkring medan sängen rullas fram i korridorerna. Väl framme vid operationssalen får jag själv gå in och lägga mig på britsen, något jag nu i efterhand uppskattat så mycket.
Operationssalen är rätt stor och väggarna är vita. Jag välkomnas in av en sjuksköterska som heter Titti. Några andra människor med olika arbetsuppgifter kommer fram och presenterar sig för mig.
Stämningen i salen är varm och härlig. Jag minns att jag fick en trygg känsla i kroppen av att alla var så glada och lugna. Vi småpratar lite medan jag blir uppkopplad med olika sladdar på kroppen. Mitt i allt så kommer Rasmus in och jag blir ännu lugnare än innan.
Vi tittar på varandra, lika nervösa båda två. Men jag vet om att vi båda två är grymt taggade på vad som ska hända.
En läkare kommer in och sätter bedövningen i ryggen på mig. Hjälp så ont det gör! Men sen går det fort och jag känner hur all känsel i kroppen försvinner. Ett grönt skynke placeras framför mitt ansikte och jag hör hur läkarna förbereder.
Jag vet inte hur länge jag ligger på operationsbordet. Men Jag & Rasmus skrattar och skojar under tiden dom drar och sliter bakom skynket, känns lite konstigt. Jag säger att jag är så himla sugen på min nocco!
Då hör vi läkare säga att dom nu kommer börja suga upp fostervattnet. Jag & Rasmus vet att då är det nära och vi blir knäpptysta.
Först hör vi inget, sen hörs en svagt gurglande innan hela rummet fylls av Wiljas skrik. 12:02 kom hon till oss. ❤️
Och som vi gråter! ÄNTLIGEN!
Äntligen är det över! Wilja är här! Jag är inte gravid mer! Jag slipper ligga på förlossningsrummet mer! ALLT ÄR SÅ BRA!
Fan vad livet är bra vet jag att jag tänker medan jag tittar ut genom fönstret.
Sen kommer Rasmus ner med Wilja. Och jag är blixtkär i henne redan från första stund.
Vi sitter på uppvaket en stund innan vi rullas upp på BB, där vi sen får in förlossningsbrickan med goda smörgåsar.
Nej nu räcker det med att vara gravid
V 25
Jag hinner inte med i denna graviditeten känner jag. Tiden går så fort, och det är bara 15 veckor kvar tills lillasyster ska komma. Men sen på samma gång så går tiden fruktansvärt långsamt!
Jag har börjat längta så himla mycket efter henne, och kände typ i förrgår att jag redan börjat bli trött på att vara gravid. Hahaha, så inte lägligt kan jag säga. Då det är 3,5 månad kvar.. och den värsta uppförsbacken börjar om ca 4-5 veckor.
Men jag ska inte klaga, jag njuter av att känna henne sparka runt i magen. Jag har saknat det väldigt mycket sen graviditeten med Lowe. Det är den där känslan att hon än så länge bara är min, och att jag inte behöver dela henne med någon än som infinner sig . Det är en mysig känsla. Sen njuter jag extra då jag tror att detta är sista gången jag kommer vara gravid också (Gissar på att jag & Rasmus nöjer oss med två barn).
Ska jag vara ärlig så har jag inte hunnit reflektera så mycket över och under denna graviditeten. Det har jag mycket Lowe att tacka för, för jag vet hur orolig och nojig jag var när han skulle komma. Men nu när man har honom att ta hand om så glömmer man liksom bort allt vad gravidkrämpor heter. Stundtals får jag till och med fundera över vilken vecka jag är i.
Och sen tror jag detta är en sorts försvarsmekanism från min sida. Jag fokuserar bara på att vara här och nu. Tänker inte på förlossningen, har inga höga förväntningar alls på den. Hon ska ut och hon ska må bra. DET fokuserar jag på och inte HUR hon ska komma ut.
Jag tänker inte måla upp något rosaskimrande födelseförlopp denna gången. För min egen skull så taggar jag ner brutalt mycket. Det mår jag helt klart bäst av.
Jag tänker dock mycket på hur det ska bli när hon väl kommit. Och fokuserar nog mer på den biten. Jag vet ju att man kommer in i det livet också, precis som med Lowe. Jag ser väldigt mycket fram emot att se dom två tillsammans.
I Mars..
